Vi river scenen nu och jag ligger och drömmer om att pjäsen ska sättas upp och läggas ner, att Håkan springer med tre olika kavajer som han provar och en av dem har det kommit gul färg på så han lägger den åt sidan, sedan står vi allihop i ett avslägset rum någonstans och övar stämmor, ett tu tre rycker jag upp brädor ur scenen, det måste tas olika beslut -vilken start ska vi ha? varifrån ska dom komma in? En av småflickorna gråter för att det är slut och skriver samtidigt sina repliker på handryggen för att hon ska komma ihåg dem och Lars kommer dit och försäkrar henne om att hon inte behöver det, när vi nått premiären kommer du kunna dom så bra att du knappast behöver det, säger han. Sen vaknar jag, fem timmar senare, det har hunnit bli mörkt ute och kroppen gör ont. Jag går upp, skär upp en melon, äter en tallrik fil och en bit banankaka, dricker ett glas mjölk och tar slut på paketet. Går och lägger mig och vaknar nästa morgon i tid, pallrar mig till teatern igen och tar en skruvdragare i var hand och spexar.

Alex Schulman slutade blogga ikvall, det ar lite trist, men vantat, the show must go on! Sas. Jag sitter har och funderar pa om jag ska ta ut hunden till havet en svang, men ju mer jag funderar dessto langre ner sjunker solen. Tangentbordet ar lite upfuckat, det ar inte sa att jag ar utomlands. Vi hade forestallning ikvall och efterat kanns det alltid som att jag varit pa forfest, jag ar liksom redo for utgang, for nagot livat, skoj, roligt, vadsomhelst. Hor du det, livet, vadsomhelst.

Måste bara tillägga att en cigarr borde vara helt okej. Alltså kan jag med gott samvete gå och handla cigarr imorgon. Härligt!

Varför gör jag det inte bara? Sätter mig ner och skriver.

Nej, jag måste få tid till det. Säger jag till mig själv. Okej, när? Ja, typ tidigare idag till exempel, hade varit perfekt, eller igår, men absolut imorgon, imorgon har jag hela förmiddagen. Jo. Men sen kanske jag vaknar imorgon, unset senare än jag hade tänkt. Jag kanske råkar slå på tvn, fyran, och ser att Jan Guillou sitter där och är som vanligt och jag måste bara fortsätta titta för att se om han tar ett snesteg eller blottar någon slags känsla eller vad han ger mig för intryck. Mm, så tiden går litegranna, och jag börjar gilla Jan Guillou. Mest kanske för att annars måste jag stänga av och komma på att jag slösat bort en halvtimme. Ja, hursomhelst, ska jag äta frukost på riktigt så tar det tid. På balkongen tar det tid, sen är det lunch. Ja men jag ska sätta mig ner. I Norge satte jag mig ner mest hela tiden. Ibland mår jag illa när jag tänker på den tid som flyr och flytt. Just nu mår jag illa mest för att jag är för trött och så är jag hungrig. Drack kaffe sent och längtar efter en cigrarett, men det är ju förbud på det. Vi har haft premiär och det var underbart. Jag måste ändra min håruppsättning.

Jag kan inte beskriva den underbara känslan jag känner. Jag slapp bedövning och borrning hos tandis, det var riktigt trevligt. Hallelulja.

Vädret är mulet. Jag börjar sent. Funderar på att ta en sväng med hunden, samt skriva ett par sidor.

Regnet har öst ner här idag, jag har köpt sommarkläder, googlat om ätten Bernadotte och längtat efter att spela tennis. Ska ge mig iväg till en studentskiva snart. Och så har jag bokat tid hos tandläkaren. Jag Hatar att gå till tandläkaren. Inte för att jag är rädd för honom eller henne eller för smärtan utan för den jobbiga känslan av att ha hål. Behöva stå för något slags, slarv. Det är inte kul.

Kvinnan som tog emot mitt samtal sa smått förfärad att; ja, du har ju inte varit här på två år! Två år? Herregud, jag trodde minst det var fyra. Nu ska det bli av iallafall. Återkommer om detta när det är gjort.

Jag vill ha en hund, någon gång i mitt liv.

Jag vill ha en Border Collie och en Jack Russell. Alltså två hundar. Gärna samtidigt.

Detta gör att jag behöver bo någorlunda på landet. Då skulle jag få tillfälla att lära mig slunga honung, ha en handelsträdgård och köpa en båt som jag alltid velat ha.

Därtill vill jag ha två barn minst. Fyra går också bra. Eller för all del tre.

Jag skulle vilja gifta mig med någon som fick glasögon på äldre dar, som satt i en ljusröd manchesterfåtölj böjd över ett uppslagsverk en sen kväll. Jag skulle komma in med ett glas rödvin till honom och whiskey till mig. Han skulle höja på ena ögonbrynet och skratta till av förtjusning.

Hundarna skulle följa oss vart vi gick och jag skulle börjat jaga älg och hjort med den lilla. Efter deras död köper vi tre katter, en röd randig, en grå och en vit. Jag har lärt mig spela saxofon, trummor och cello. Ett av våra barn blir lärare. Vi får till att börja med fem barnbarn.

Om vintrarna åker vi skidor. Om somrarna reser vi ibland tillsammans, ibland själva.

Jag har en älskarinna ett par år, men det är ingenting vi pratar om.

Under min första graviditet hade jag cravings efter mjölk, ett tag arbetade jag som kemist. Jag skriver.

Längesedan jag skrev nu. Har inte varit läge. Har jag gjort slut med bloggen?

Kan man ju fråga sig.

Det är en grej jag tänkt på. När man pausar/tar 'ett break'/timeout/låter saker rinna ut i sanden. Och hur ok det är?

I vissa situationer är det helt ok, och skönt.

Med vänner är det ok att inte höras. Med träning är det farligt att hålla uppe. Och ingen skulle direkt engagera sig eller ringa i varningsklockor för att jag tagit 'ett break' från att följa 'Livet i Fagervik'. Överhuvudtaget verkar det absurt att ta ett break från en serie!

Och jag har tänkt på det att när man är ihop, så kan det där kännas tabu. Att inte ringa, inte höra av sig. Som om 'det är nåt' om man inte gör det, det börjar direkt betyda saker. Det blir spöken, av det hela.

Men egentligen måste det ju få vara så. Det måste gå att vara oanträffbar och att kanske dra iväg i tre veckor om man tvivlar och tvekar. Istället för att gå kvar och försöka hårdare och tillslut går allt bara på tomgång.

Men jag undrar, skulle jag palla för det?

Att någon jag var tillsammans med och älskade drog iväg i tre veckor och var oanträffbar och sen plötsligt kom tillbaka och då? Är allt som vanligt då?

Jag skulle förmodligen bli fruktansvärt arg och förbannat ledsen.

och när människan kom tillbaka skulle jag hata.

Men nånstans kanske det skulle varit värt det. Antingen för att det tog slut. Eller för att det höll.

Den möjligheten iallafall, ska nog vara där.